|
|
|
Gården Kornhill i Halland
Tecknad ur minnet. |
|
Gården liksom ett tiotal andra omkringliggande hade
försörjt många generationer.
Idag finns inte en flisa kvar av denna gamla bygd. Även själva landskapet är utraderat och
omstuvat till rondeller, påfarter, underfarter, in- och utfarter. En sopstation, köpcentra och
villaområden fullkomnar bilden.
När jag som vuxen återvände till området där gården legat kunde jag knappast orientera mig.
Men inom mig finns gårdarna och det öppna landskapet kvar. En outplånlig bild. Jag bestämde
mig för att teckna ner den. |
|
 |
|
|
”Så länge någon minns en plats eller en människa existerar den i verkligheten” säger indianerna.
Visst måste städer och tätorter expandera. Men varför på den bördigaste jorden?
Utan att vara alltför nostalgisk kan man beklaga att inte en enda gårdsbyggnad har fått stå kvar.
Tillsammans med trädgård och uthus kunde det blivit en liten park. Kanske med café och ett
litet museum som dokumenterar områdets historia.
En ort utan historia, en boplats utan rötter kan bli flack och opersonlig.
Det är också viktigt
för barn och ungdomar att i sin närhet uppleva ett djupare historisk perspektiv.
-
|
|
Kalvfödsel |
|
|
 |
|
|
Ett förbjudet nöje var att deltaga vid kalvfödslar. Med lite list kunde man, gömd på höloftet,
få en glimt av denna dramatiska händelse.
Ibland när kalven satt fast övergick den till att bli traumatisk.
Tyvärr är det så än idag.
Kalvarna är ofta för stora. För att stå ut med minnet av den smärta jag såg, gjorde jag bildens
strukturer som en lek med trianglar.
-
|
|
Skörd
Aldrig glömmer jag den bördiga, mjukt kuperade slätten
med de gulskimrande sädesfälten. |
|
|
|
 |
|
|
Min kropp minns också tistlarna och kornaxens svidande hullingar mot huden.
Oförgätlig är ansträngningen att under ständiga myggangrepp bygga sädesskylar av nekerna
med åskan mullrande i den kvava luften.
Svagdrickan i kaggen, på kylning i diket, kan jag ännu längta efter.
-
|
|
Potatisplockerskan |
|
|
 |
|
Om hösten fick vi potatislov.
Redan som tolvåring arbetade jag under några dagar tillsammans med vuxna från när och fjärran på
de leriga åkrarna.
Ett oerhört slit. Trots värkande lemmar gällde det att hänga med i tempot och fylla korgarna.
Det gav en enorm självkänsla att man räknades som en i laget och att man förtjänade förtroendet.
Barnarbete? Ja, men bara tre dagar.
Det var en triumf att på kvällen dänga en tiokronorssedel på diskbänken därhemma, beviset på att
ens arbete var värt en förmögenhet. (Jag inser, när jag skriver detta, att jag faktiskt är rätt gammal.)
I denna enkla potatisplockarvärld rådde en kärv gemenskap. Tillsammans satt vi människor i olika
åldrar och hade kaffepaus vid dikeskanten. Smörgåsar och hembakat hade en strykande åtgång.
Över det dimmiga landskapet som doftade jord och svett lade sig den släpande halländska
dialekten som ett mjukt mummel.
Det var skämt och historier och skvaller eller oro för att regnet skulle dränka oss och potatisarna
i en mardrömsliknande lervälling.
Väl ute på åkern igen fascinerades vi barn av kvinnornas bakdelar som spände ut de blommiga
klänningarna till bristningsgränsen. Det såg ut som om ardennerhästarna hade klätt ut sig. |
|
